Kuttra7 + 6

Jag har räknat på det och kommit fram till en formel.

Kuttra7 + 6 > 6

Kuttra7 + 6 är mycket mer än 6

6 = 6

Flygande start

Redan dagen efter jag startade min nya blogg var det som upplagt för ... en flygande start, helt enkelt.

"Såna som du är de första vi skjuter om det blir krig", sa en gammal skolkamrat till mig.

Det är konstigt att jag fastnade för en officer och en gentleman, för det är Rospiggen. Inte är jag förtjust i uniformer heller, inte ens den stiliga mässdräkten, men den här morgonen var han klädd i min smak. Han såg verkligen bra ut i kakioverallen och han var mycket glad för att han skulle få åka med i en ny flygplanstyp. Min Rospigg älskar att flyga. Det är det värsta jag vet. Det är inte ofta han får tillfälle att använda overallen. Jag lyssnade intresserat medan han ännu en gång förklarade alla fickors funktion. På knät var en kartficka, det kom jag i alla fall ihåg. I mitt smyckeskrin låg den pyttelilla söta nödkompassen, som hörde till nödpacken ifall man måste skjuta ut sig ur kabinen. I halsen hade han en liten scarf knuten. Scarfens färg talade om vilket förband han tillhörde. Jag vet inte om jag uppfattade allt rätt, när han pratade om G-krafter började jag i mitt huvud planera för kvällsflygningen.

"Vänta", sa jag innan han gick ut genom dörren. "Jag ska rätta till scarfen."

Jag låtsades att jag rättade till den, men i själva verket var den perfekt knuten, det var bara min hand som ville vara i hans nacke.

På eftermiddagen ringde en av hans jobbarkompisar och frågade efter Rospiggen, jag talade om att han var ute och flög.

"Då ska du inte bjuda på bruna bönor idag", sa jobbarkompisen.

"Vadå?" Jag undrade om Rospiggen berättat om den bruna linssoppan.

"När piloterna har en officer med passar de på att göra stigningar och loopar ... "

Ojdå, Rospiggen som är så åksjuk.

"Jag har lagat bruna bönor!" hojtade jag glatt när Rospiggen klev innanför dörren på kvällen. Jag förstår inte att jag måste vara så elak. Han blev grön i ansiktet. Sen var det jag som fick bädda ner honom. Han var rätt ynklig.

"Det var bara att slita av sig syrgasmasken och spy i en påse", berättade Rospiggen. "Men sen blev det svårt ... "

"Stackars du", tröstade jag och lade en fuktig handduk på hans panna.

"... jag visste inte hur jag skulle hålla påsen! Vi flög ju upp och ned!"

Sen släckte jag lampan och smög ut ur sovrummet med datorn. Jag tittade på räknarna jag installerat tidigare på dagen. En som skulle räkna ned antalet dagar, och en som skulle räkna ... Räknaren stod på noll. Det blev en flygande start med kraschlandning.

Love lifts us up where we belong ...

Kuttrasju sju dagar i veckan

"Och där låg hon redan naken i tamburn", skrålade jag glatt och höjde rödvinsglaset och skålade med mig själv, men kom av mig när jag sänkte blicken.

Hur skulle jag kunna fresta med det här? Vad hade jag ställt till med? Glädjen minskade i ett slag, det kunde inte ens matlagningsvinet kompensera. Det såg inte aptitligt ut. Och snart skulle han komma hem från jobbet. Jag hällde upp den bruna linssoppan i en vit fransk soppskål på fot, en sån där med små lejonhuvud eller vad det är, som två knoppar på sidorna.

"Vad ska du plantera i den där?" frågade han vänligt när han kom in i köket, gav mig en puss på kinden och slängde en blick på den stora skålen med sitt bruna innehåll.

Sen fick han förstås trösta mig.

"Jag vill också bli författare", snyftade jag.

"Jaadå", sa han och strök mig lugnande över håret. "Det kan du bli. Och rik!"

Det tände han minsann på! Pengar! Inte min matlagningskonst.

Vi hade varit på bio kvällen innan och sett Julie & Julia. Julie ville bli författare, men hade inte fått något publicerat. Hon startade ett projekt; att laga sig igenom alla rätterna i en kokbok av Julia Child. Under ett år lagade hon över 500 franska rätter, samtidigt som hon bloggade om det. Matlagningen var både till glädje och besvär för Julies man. Sen blev det en bok av bloggen. Och sen en film.

"Du får hitta på ett eget projekt", sa han när han tröstat mig färdigt och vi låg där och kramade varandra. "Du ska nog inte laga mat ... Min lilla duva."

Han retar mig och kallar mig så ibland, han tycker att jag kuttrar när jag är på det humöret. När vi talar lite förtroligt, om ni förstår vad jag menar.

"Skriv om något du tycker om att göra!"

Då såg jag på honom och skrattade så att det kluckade. Det måste varit vinet, för linssoppan hade jag inte smakat, medan han däremot ätit två rejäla tallrikar.

"Det här kommer att bli ett roligt år!" kurrade jag. "Men jobbigt!"

Sen sträckte jag mig efter min laptop, jag har den alltid vid sängen, och skrev rubriken på min nya blogg: SAMMA KUTTRA

Upside down Diana Ross

(På G! Men lugn, sånt här kan inte forceras fram.

Kuttra7, inte 6!)